Jag har alltid vart en sån tjej som har haft konstant urinvägsinfektion. Så fort jag har badat, sjö eller hav eller klor = UVI, så fort jag har haft sex = UVI, så fort jag har haft mens = UVI and so on and on and on and on.... Det har gått så långt att jag fått penicillin i förebyggande syfte. Tills för cirka ett år sedan.
Jag hade Snöret i magen då. Jag och min syster var på väg till mamma då jag fick ruskigt ont i ryggen. Men att åka bil 25 mil kan väl vem som helst få ont utav. Vi åkte ner på fredagen och på lördagen hade det onda inte gått över, snarare tvärtom. Dessutom fick jag feber.
Resterande i familjen skrattade lite åt mig och sa att det var så det var att vara gravid.
Söndagen och hemfärden spenderades i tårar och när jag väl var hemma ringde vi 1177 som bokade en jourtid åt mig hos doktorn. De konstaterade att jag hade en njurbäckeninflammation och skickade mig på en gång till akuten. Där fick jag ligga med dropp i nån timme
UVI:n hade alltså gått upp till njurarna.
Jag måtte ha fått en ordentlig penicillinkur för jag har inte haft nån UVI sedan dess. Förens nu. Idag har jag blivit kall när jag suttit i en iskall bil. Och jag känner en otäck bekant känsla i kisseriet.

Först ska jag överdosera mig med tranbär. Sen hoppas jag att symptomen försvinner av sig själv.

Nedrans underliv att bråka när jag haft det så bra ett år!