Så gick det till när Snöret kom till världen.

Måndagen den  28 maj

 

Jag vaknade strax innan nio på morgonen, låg å myste i sängen innan jag gick upp. 
Jag hörde ett ljud inifrån magen, lät ungefär som det där ploppet som låter när en tar fingret i munnen å drar längs kinden å ut (Nu undrar jag om det är någon som förstår liknelsen??)
Det lät inte högt så jag la inte mycket tanke på det. Bara noterade att det lät. 

Gick upp för att kissa och efter det gick jag å la mig igen, hade ändå ingenting att göra den förmiddagen. när jag lägger mig ner så känner jag att det kommer en skvätt. 
Det var som tusan, ligger jag här å kissar på mig, jag som nyss varit på toa.
Reser mig upp och det kommer lite till, bara några droppar. 
Men va fan, jag har inte kissat på mig såhär på hela graviditeten, ska det börja nu?
Sätter mig på toa igen och det kommer ingenting. 
Nehe, då var jag inte kissnödig nå mer.
Ställer mig upp och drar upp trosorna då det kommer en skvätt till. 
Googlar lite på internet där det står att alldeles innan vattnet har gått på en del har de hört ett plopp.

Kan det verkligen vara vattnet som går? Det är ju inte mycket vatten alls som kommer. Inte i närheten av ett splash á la Hollywood style.

Ringer till lillasyster, hon har ju fött unge, hon vet säkert. Men hon svarar att vattnet gick inte på henne förens alldeles innan hennes unge kom ut. 
Typiskt, ringer morsan. 
Åh, grattis du ska bli mamma idag eller den närmsta tiden. 

Hihihihihi, börjar jag fnissa nervöst.
Nu kommer det lite vatten med jämna mellanrum. Fråga mig inte varför men jag tyckte att stå över en tidning på sovrumsgolvet var en bra idé. Vi har nämligen klickgolv som inte tål vatten där så att det var ju den bästa platsen å stå på.
Ringer förlossningen som tycker att vi ska komma in på en gång för jag har inte känt Snöret röra sig på hela morgonen, den halvtimmen jag varit vaken.
Ringer Sambon som jag tror inte riktigt förstår innebörden för att han ska bara käka klart frukosten så kommer han.  

När vi är på väg in till förlossnigen känner jag den första lilla värken, känns knappt något alls. Klockan är då strax efter tio.
Inne där tar någon min journal och vi blir placerade i väntrummet på Specialistmödravården. Där inne hejjar vi på en tjej som Sambon känner och de börjar småprata lite. Mina värkar blir alltmer tydligare och regelbundna.
Sambon frågar tjejen hur långt det är kvar och hon säger en månad, de frågar Peter hur lång tid det är kvar för oss. 
-Två veckor svarar han.

Här är inte fråga om nå två veckor skrattar jag nervöst fram. Vattnet har gått och jag har värkar?!?! 

Eh? 

 

En sköterska går förbi väntrummet och ser mig trampa fram och tillbaka och pekar menande på mig och jag nickar tillbaka. 
Hon hämtar oss och ger oss ett rum. 
Vi får snabbt komma in i ett undersökningsrum där det blir konstaterat att det är vattnet som gått och hon ser en mörk hårtuss längst därinne. Själva inne i rummet brister jag ut i storgråt och är lycklig och kramar Sambon.

 

När klockan är tolv får jag bada, det är skönt och lindrar de onda värkarna men det gör samtidigt att de blir starkare så jag orkar inte bada så länge 

 

Det gör bara mer ont allteftersom tiden går. När klockan är tre har jag fått nog och tycker att det gör så pass ont att nästa steg är döden. Det tror inte barnmorskan alls på. Men joo det tycker jag. Hon kollar hur öppen jag är och konstaterar att det handlar om 3 - 4cm. 

Är du dum i huvudet vill jag fråga henne. 3-4cm???? Det gör ju så ont att jag dör och det är inte ens halvvägs?? 
Jävla skit också. 

Barnmorskan beslutar att jag ska få en epidural.  När narkosläkaren kommer in tycker de att jag är alldeles för mjäkig och är beredd att gå därifrån igen för jag kan inte ligga still. Det gjorde så ont att jag rullade från sida till sida i sängen. Men jag tar mig i kragen till slut å plågar mig igenom de minutrarna jag måste ligga still. 

 

Åh, epiduralen! Det var det skönaste jag provat i hela världen. Det är nästan så jag vill föda barn igen pågrund utav epiduralen. Najs shit alltså! 

Men även om den var skön så var jag helt säker på att allt skulle stanna av och jag skulle få börja om från noll igen. Det har man ju hört att epiduralen gör så, att allt stannar av å man blir igångsatt istället. 

Men inte då, två timmar senare var jag öppen 9 cm. Nån timme gick å det var dags att börja krysta. Eller, barnmorskan så åt mig att jag fick krysta när jag ville typ så jag börja lite lätt. Epiduralen hade inte riktigt gått ur så jag kände inte när krystvärken började eller slutade. Så jag tröck å tröck när jag trodde jag hade en värk. Hände inte jättemycket då! :)

Epiduralen gick ur mer och mer så jag börja känna ordentliga krystvärkar efter en stund. Mellan värkarna var lustgasen min bästa vän.

Något rätt måste jag ha gjort iaf för en minut i sju var hon ute, vårt lilla Snöre.