..med stor U och litet tmaning.

Jag å Snöret ska försöka oss på en storhandling ensamma idag. 

Inte den lilla storhandlingen för en veckas hushåll, nej tittar man i skåpena i det här huset så ekar där tomt.
Så det är storhandling modell STÖRRE som vi ska klara av.

 

Utmaningen består i 
1. Snöret skall sitta i sittdelen av kundvagnen.

 

Hon har följt med förut och suttit i den sittdelen men det är vingling, vingligt, vingligt. Det var för en dryg vecka sedan. Nu sitter hon inte riktigt lika vingligt men nog är hon lite rund om rumpan fortfarande.

 

I vanliga fall när man (läs: jag)storhandlar utan barn ställer man kundvagnen på ett säkert ställe på varje avdelning för att gå fram och tillbaka till den när en plockar på sig allt i händerna. Det blir enklast så för att det inte ska bli så trångt mellan hyllorna bland gamla tanter med rullatorer, barnvagnar och oupplockade varor.

Nu måste jag ha med mig kundvagnen vart jag än går för att hålla koll på Snöret. 

 

 

Jag måste antagligen hålla koll så att Snöret faktiskt SITTER och inte försöker sig på några rymningsförsök samtidigt som jag plockar på mig varor, samtidigt som Snöret inte får för sig att öppna några förpackningar, samtidigt som vagnen ska upprätta en någorlunda rak körlinje för att inte krocka med Asta, 120 med rullatorn. 

 

 

Snöret är inte såpass stor att hon fått sug i Godistarmen. Jag kan alltså med lätthet köra framochtillbaka bland godishyllorna utan gnäll eller tjat. 
Alltså denna punkt i utmaningen hoppar jag tillsvidare över och får om ett par år ta med i beräkningen

 

(En variant av 3. Spetsa simultankapaciteten)

Detta skulle kunna vara den mest jobbiga delen i utmaningen. Jag måste interagera med andra människor samtidigt som jag lägger upp varor på bandet, håller koll på Snöret, tar fram rätt kort, kommer ihåg att dra ica-kortet, betalar, ska börja packa i varorna, FAN jag glömde påsar, eh..  ta ur Snöret ur sittdelen för att ställa sig i kön igen, får ett gäng kassar gratis av affären, Tack affären, sätter tillbaka Snöret i sittdelen, börjar packa i. Då kommer Asta, 120, igen och tycker att jag är oansvarig för att jag har satt ett så litet Snöre i vagnen, förlåt Asta. 
Jag får då på mitt magiska mammavis få Snöret att börja skratta, då villar man nämligen bort gamla tanter. De blir genast på mycket bättre humör om de får en dos bebis-skratt.

 

 

Nu ska man börja att fylla hyllorna och skåpen hemma. Mina vovvar har ännu inte fått någon mat, måste handla det på affären. Vilket gör att de kommer antagligen att stå vid mina ben och tigga all mat som jag stoppar in. Snöret får antingen sitta i sin stol eller får sova eller nått så jag slipper hålla koll på henne. 
Pusslet med att få in varorna är nog så svårt utan Snöre.

 

 

Ja nu ska en bara bestämma sig för vad en vill käka, det är utmaning i sig med så välfyllda skåp!